Dagarna är tunga och långa. Jag är ledsen, gråter, funderar, gråter, kämpar, gråter och kämpar. 

Jag känner mig helt slut, jag sover knappt någonting. Fast jag är sjukt trött går det inte. Tankarna bara snurrar i huvudet mitt, jag försöker förstå och inse men det är inte så lätt. 

Jag försöker ägna så mycket tid som möjligt med morfar, trösta han, hjälpa han och bara finnas där för han. Det gör så jävla ont att se honom så ledsen och nedstämd. Han som alltid, precis alltid är så glad och possitiv till allt. Jag mår skit och är sjukt ledsen och tycker det är tungt, jag kan inte ens föreställa mig hur han känner. Jag försöker iallafall göra mitt bästa och finnas där. 

Men när man ligger där i sängen med ens morfar och han bara gråter och säger hur mycket han saknar hon, hur jobbigt allt är, att hon nu är borta och att hon aldrig kommer tillbaka, hon som han levt med i hela sitt liv - då känner man sig hjälplös. Det går inte ens beskriva hur det känns. Man måste uppleva det själv för att kunna förstå. 

Det gör så jävla ont :( Jag orkar inte.

Det gör så ont, så jävla ont och allt är så ofattbart. jag har svårt att inse, inse vad som har hänt.

Jag förstår inte riktigt. Tanken att du är borta, borta för alltid gör så sjukt ont. Jag eller vi kommer aldrig mer se dig, få prata med dig, krama om dig eller få höra dina skämt.

Nu finns du bara i våra minnen och tankar. Sjukdomen tog dig, men för tidigt tycker jag. Men jag vet att du har det bra nu och inte plågas nå mer men det gör ändå så jävla ont. Har gråtit så mycket att jag inte har kvar några tårar. 

Igår kväll fick jag ett utav världens tråkigaste och jobbigaste samtal av mamma. Först ringde hon och sa att mormor hade blivit jätte dålig och att doktorn sa att han inte trodde hon skulle klara natten. Jag börja gråta och sa att mamma skulle ringa direkt hon visste mer. Inom en timme ringde telefonen och jag fick tråkiga nyheter, mormor hade somnat in. Tårarna bara forsa, tusen knivar högg i hjärtat och hela jag blev tusen ton tyngre. Ingen människa förtjänar att få såna jobbiga och tråkiga samtal. Det tar så sjukt ont. 

Hon var gammal och sjuk men man vill ju ändå ha kvar dom i livet så länge som möjligt. 

Jag saknar hon så sjukt mycket att det gör ont. Jag tänker tillbaka på allt, alla minnen, allt vi gjort. 

Jag och mormor stod varann nära, inte så konstigt när vi bott några fotsteg ifrån varandra hela vårat liv och jag oftaste var där varje dag. Förutom på senaste tiden då hon blivit sämre och var tvungen flytta till tallviksgården och inte varit lika pigg. Jag tänker också så mycket på morfar, min fina fina morfar. jag tycker så synd om honom. 

Vila i frid älskade mormor, jag älskar dig och kommer alltid göra det. Du finns alltid i mina tankar

Fast det gör sjukt ont ska jag kämpa.