Dagarna är tunga och långa. Jag är ledsen, gråter, funderar, gråter, kämpar, gråter och kämpar. 

Jag känner mig helt slut, jag sover knappt någonting. Fast jag är sjukt trött går det inte. Tankarna bara snurrar i huvudet mitt, jag försöker förstå och inse men det är inte så lätt. 

Jag försöker ägna så mycket tid som möjligt med morfar, trösta han, hjälpa han och bara finnas där för han. Det gör så jävla ont att se honom så ledsen och nedstämd. Han som alltid, precis alltid är så glad och possitiv till allt. Jag mår skit och är sjukt ledsen och tycker det är tungt, jag kan inte ens föreställa mig hur han känner. Jag försöker iallafall göra mitt bästa och finnas där. 

Men när man ligger där i sängen med ens morfar och han bara gråter och säger hur mycket han saknar hon, hur jobbigt allt är, att hon nu är borta och att hon aldrig kommer tillbaka, hon som han levt med i hela sitt liv - då känner man sig hjälplös. Det går inte ens beskriva hur det känns. Man måste uppleva det själv för att kunna förstå.